På väg
Alltså, sicken känsla. Du som hängt med mig vet att jag haft otroligt kämpigt med att köra bil i olika situationer.
Det kom efter en panikattack för några år sedan, ja ganska nyss efter jag skaffade mig körkortet. Vilket jag gjorde sent i livet, efter 30 om man säger så (nu har jag precis blivit 37).
Jag har fått ta hinder för hinder. Men jag har blivit tuffare och tuffare.
Nu har jag, utan minsta lilla hjärtklappning eller svettning, kört till Karlsborg (35 mil härifrån) två gånger denna sommar! (Jag har varit där vid två tillfällen alltså).
Sicken skön känsla!
Jag har dessutom, helt cool i magen kört ensam till spelning mitt på vischan. Sådant skrämde mig innan, att inte veta om jag hamnar rätt osv.
Jag har kört till Hässleholm och hämtat folk med tåget och då trotsat min rädsla att köra in i städer jag inte känner till eller med vetskapen om jag ska hitta någon parkering, som inte är fickparkering.
Nu klappar jag mig på axeln och säger, du är bra Zara!
Det här kan ju låta hur löjligt som helst för någon, men för mig har det varit fullt allvar.
Kanske finbs det till och med någon som känner igen sig?
Nu har jag kvar att bli bekväm med mörkerkörning, vinterväglag & störtregn. Då har jag fortfarande hjärtat i halsgropen.
Tips någon?
Önskar dig en fin dag! ❥
Jag ska njuta av att få nylackade naglar, bada med Vilda & måla altanen.