ZARA KRONVALL SIGFRIDSSON

Välkommen hit! Här finner du en blogg om livet med allt vad det innebär och du får följa med mig på min resa med musiken.

Den där egentiden

Allmänt, Zara skriver • Permalink • 9
Vårda kärleken, åk iväg, gå på bio och ät på restaurang. Jo men visst..

(null)

Förr kunde vi sticka iväg. Ta in en natt på hotell, gå på bio och till och med åka iväg på en resa. Inga problem. Och vi gjorde det, var ganska duktiga på det. 
Men så vände det. Vår pojk ville inte bli bortlämnad, vågade inte längre sova över hos någon och var livrädd att vara ifrån oss. Livrädd att det skulle hända oss något och att vi aldrig mer skulle komma tillbaka. 
För mig var det otänkbart att lämna någon med sådan ångest. För detta är inget trots eller jävelskap, det är ren rädsla och ångest. 

Nu har det nog gått två år och vi har fortfarande inte kunnat göra någon gemensam resa eller fått sticka iväg en natt till något härligt ställe eller stad. Sådant där man behöver för att ladda batterierna och bara få vara ett par. Något vi faktiskt längtar efter. Det har blivit ett för stort projekt. 

Jag skulle behöva ditt råd. Du som också kanske har ett barn med diagnos, som behöver den där extra tryggheten vid kvällen och som inte kan somna utan någon av sina föräldrar bredvid sig. Du som också har barn med ångestproblematik. (Vi har inget problem med människor som vill hjälpa oss runt omkring. Det finns trygga personer, som barnen kan vara hos). 
Hur gör ni? 
För mig har det varit omöjligt att lämna när man sett hur stor ångesten är. 
Men nu har vi börjat förbereda honom så smått på att vi snart måste prova. Att han kan testa att sova hos sin bästa vän i sommar, där han känner föräldrarna väl. Syrran kan haka på och vi är beredda om det inte funkar. 
Jag tänker också, vilken seger om han klarar det, men tänk också vilket misslyckande om det inte går. Fast vilka barn har aldrig åkt hem från en kompis på natten? 
Gahhh, önskar att det fanns självklara svar. 

Jag är spänd på att höra hur just du/ni gör...


#1 - - Pia:

Har inget svar till dig men skickar bamsekramar till er <3

#2 - - Anonym:

Hej Du är en klok mamma och kvinna. Gör ingen greja av det där.. misslyckas han att sova borta så låt honom komma hem igen men på morgonen gärna i pyjamas åker ni dit igen och han kan fortsätta leka så länge som det var tänkt. Låt honom sova hos en kompis i kompisens rum med mamma och pappa i soffan första gången, ni ses på morgonen (viktigt) ni går hem och han är kvar och leker en stund Det stärker honom när det funkar låt honom prova att han sover där själv men ingen press ingen stress. Det måste komma av sig själv. Undvik telefonsamtal på kvällen för att säga godnatt. Lycka till

#3 - - Anonym:

Vet precis hur det är då vår Sander är precis likadan. Hans trygghet är hans hus , hans rum hans älskade soffa han legat på det senaste halvåret (vi föräldrar bytte sovrum). Han fixar inte att vara utan oss & fixar inte heller att sova över längre ..
Gick innan för ngt år sedan men ej längre .
Ja vad gör man ?? Hur ska man kunna lämna för att kunna göra ngt ”tillsammans bara vi två ”?? Tipsa mig gärna om du kommer på ngt knep 😉. Kram Lovisa

#4 - - Anonym:

Vet precis hur det är då vår Sander är precis likadan. Hans trygghet är hans hus , hans rum hans älskade soffa han legat på det senaste halvåret (vi föräldrar bytte sovrum). Han fixar inte att vara utan oss & fixar inte heller att sova över längre ..
Gick innan för ngt år sedan men ej längre .
Ja vad gör man ?? Hur ska man kunna lämna för att kunna göra ngt ”tillsammans bara vi två ”?? Tipsa mig gärna om du kommer på ngt knep 😉. Kram Lovisa

#5 - - Anonym:

Våra barn hade inga problem med att sova borta men så vände det, helt plötsligt så ville de komma hem mitt i natten. Nu har det vänt igen och de sover borta. Mitt råd är att låt honom få sova borta, ge honom möjligheten att få komma hem även om det är mitt i natten. En dag så kommer han säkert att känna sig tryyg nog att stanna. Efter ett tag kanske ni kan prova åka iväg men inte för långt bort så att ni kan köra hem om det skulle behövas. Ensamtid behöver vi alla, prova med att ta den ensamtiden hemma i början och försök att njuta av att bara vara själva hemma. Hoppas att det löser sig för er!

#6 - - Love:

Jag är ensamstående pappa till ett barn med autism. Vi bor i en riktigt usel skånsk kommun så min dotter har inte gått i skolan på ett par år. Egentid vet jag knappt vad det är.

Jag har inga råd att ge, jag kan bara säga att det är så här det ser ut eller ibland ännu värre.

Svar: Många kramar till dig och din dotter. Nej, det är minst sagt inte lätt alla gånger och man kämpar så för dem.
Vi har det såklart inte värst och man vill göra det som är bäst för dem.
Zara Kronvall Sigfridsson

#7 - - Emmie:

Vi har låtit barnvakten komma hem till oss och det funkar perfekt. Då är barnen/barnet i hemmiljö och i sin egen säng. Det har funkat super!

#8 - - Emmie:

Vi har låtit barnvakten komma hem till oss och det funkar perfekt. Då är barnen/barnet i hemmiljö och i sin egen säng. Det har funkat super!

#9 - - Anonym:

Har en 12 åring med liknande problematik. Fram till för 4 år sedan var det bästa hon visste att sova hos farmor, längtade dit varje helg. Så helt plötsligt var det tvärstopp. Gråter och skriker och har ångest om vi bara ens ger förslag, trots att 3 småsyskon finns med. hon får såklart vara hemma med oss, men vet också att egentid är så viktigt som par när det är tufft runt omkring. Vi har löst det så att någon gång om året så kommer farmor hem till oss och bor en natt eller två. Nu är dottern snart 12 och det går bättre. Hon vet att hon får ringa god natt och vi har resonerat att det är okej att inte kunna sova den natten vi är borta. Man kan se på film osv, men hon har somnat. Stort lycka till

Till top