När det inte passar sig
När affekten kommer publikt. Mitt bland alla människor, på platser där många vet vilka vi är. När de fula orden haglar ur munnen, när sparkarna och okontrollerade rörelser avlöser varandra.
Mina tankar far runt. Förstår folk? Tror de att han är ouppfostrad och får bete sig hur som helst? Kan de se att kraven blev för stora, att energin är slut och att vi kanske missade en detalj för att ge honom rätt förutsättningar? Pulsen ökar, jag
svettas och magen gör ont.
Men mest ont har den lilla pojken. Att det inte blev som han föreställt sig. Ångesten det ger. När han redan behövt använda all sin energi hela dagen och klarat det fint, för att sedan inte klara mer. Fast han så gärna vill. Han vill vara som du
och jag. Klara allt det roliga, som är så lätt för dig och mig.
Jag får dåligt samvete mot dem som kommer fram och vill snacka och jag knappt inte klarar av att lyssna. Jag vet att jag delar de tankarna med min andra hälft. Mina tankar är hos pojken i mitt knä. Vill att allt ska flyta på, utan något som
ska störa hans värld, så att han ska få lyckas med resten av tiden. Jag är livrädd inombords. Förlåt mig om jag verkar ointresserad, det är jag inte. Men jag kan inte, just då.
❤️